Januari 2014

Januari 2014

Stressen och oron för min bror och nu även min pappa gör att min mammas blodtryck börjar bete sig väldigt tokigt. Dessutom har hon problem med ryggen. Min pappa åker ut och in på undersökningar för sin sjukdom. Anledningen till att vi kräver mer hjälp för min bror är för att mina föräldrar inte orkar längre.
Jag har skrivit i mina överklaganden att jag önskar hjälp omedelbart, innan någon av mina föräldrar ger upp och inte orkar längre. Jag trodde inte då att detta skulle ske redan några månader efter jag skrev det. Hade hoppats att jag skulle få ett år åtminstone. Jag känner mig väldigt, väldigt ensam, och allt hänger på mig.

Tiden går, vi hör ingenting från stadsdelsförvaltningen, så jag kontaktar dem i mitten av januari.
"Åh, vad bra att du ringer, vi har försökt nå psykologen för hon har skrivit ett utlåtande, inte en utredning och dessutom har hon själv rekommenderat vilken personkrets din bror skall tillhöra, och det skall hon inte göra. Det är VI som skall göra den bedömningen".
Här följer ett långt samtal som jag väljer att inte citera, jag poängterar dock för handläggaren att psykologen pratade med handläggarens chef och de var överens om vad som skulle skriva o.s.v. Dessutom poängterade den personen att det var viktigt att de fick klart för sig vilken personkrets han skall tillhöra. Jösses...

Sandlådenivå på det här, tänkte jag. Jag fick ringa upp psykologen, som suckade och sa att hon gjort precis vad de kom överens om, och jag höll ju såklart med henne. Hon skrev nu om sitt utlåtande, tog bort rekommendationen och skrev istället ett följebrev där hon poängterade att psykologer gör utredningar men skriver sedan ett utlåtande baserat på det de kommit fram till i utredningen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket detta kostar samhället, att hon måste ta av sin dyrbara tid för att tillgodose denna handläggares önskemål. Hon hade redan gjort det som krävdes, jag är så tacksam för att hon gjorde om detta, men det skall inte behöva vara så!!!

Jag får den nya utredningen av psykologen och sänder in det, med följebrev och allt.
Vad tror ni händer sen? Japp - precis som innan - ingenting.

Trösten i att min bror ändå under tiden nu har fått behålla assistenter och daglig verksamhet har varit väldigt mycket begärd. Hade de fått igenom att allt detta hade avslutats abrupt i november, då vet jag ärligt talat inte hur vi skulle ha klarat dessa månader.